Boss

Många undrar vad som hände med Boss, jag har haft svårt själv att förstå vad som hände, allt har bara varit så overkligt, så svårt att ta in. Jag fick ta del av hans journal för att kunna förstå varför han inte fanns hos mig längre. 

Jag vill berätta för er som undrar men jag vill också berätta för det är en del av min egen rehabilitering att skriva om det.

Boss har alltid varit en väldigt vänlig hund, snäll mot allt och alla, till och med insekter som hamnat i hans pool tog han försiktigt i munnen och spottade ur bredvid. Han har varit klokheten själv, verkligen en hund med det där extra smarta och kloka sättet. Finns ingen som gått oberörd förbi honom. Jag har inte förstått förrän nu när jag ältat allt om och om igen att han faktiskt varit sjuk ett tag. 

Det började egentligen redan förra sommaren när vi hade valpar, Boss som alltid älskat valpar och varit världens bästa lekfarbor drog sig undan valparna. Kom de efter så blev han arg och visade tydligt att kom inte närmare för då biter jag. Jag och Jörgen stod och tittade på varandra och undrade vad som skedde, min tanke var då att han hade ont i kroppen och inte mådde helt ok. Jag masserade honom och kollade honom grundligt men kunde inte hitta något. Han hade också fått en del tandsten och såg röd ut i tandköttet så jag åkte till veterinären och tog bort tandsten,  de drog också ut två tänder som inte såg bra ut. 

Valparna flyttade och jag märkte inte  av det sura sättet mer. 

För ett par månader sedan började tikarna löpa här hemma och de avlöste varandra, Boss åt dåligt vilket han tidigare gjort när det närmat sig höglöp. Så hans dåliga aptit kopplade jag till löpen. Hans päls blev hemsk, han såg helt plötsligt ut som en björn, torr, och frissig päls. Det kopplade jag till att vi bytt foder. Nu i efterhand förstår jag att allt detta har varit symptom på hans sjukdom. 

Löpen var över men Boss fortsatte att äta dåligt, jag köpte färskfoder som jag vet att han älskar, aptiten var tillbaks. För några veckor sedan började aptiten bli sämre igen men han åt ändå fast inte med samma sug. Jag minns att jag för ett par veckor sedan tittade på honom och tänkte "herregud va smal han blivit". Några dagar innan han lades in på djursjukhuset så slutade han äta helt. Han vände från matskålen och såg sorgsen ut. Först då kände jag att detta har inte med löptikar att göra, han är sjuk. 

Jag fick en akuttid och han lades in med dropp. De tog röntgen och prover på honom. Vissa av provsvaren avvek, albumin, protein samt vita blodkroppar var låga. På röntgen såg de något på magsäcken men var tvungna att göra ett ultraljud för att se vad det var. Detta kunde de inte göra förrän onsdagen efter. 

Dagen efter ringde de mig och sa att Boss åt och var pigg så han kunde få komma hem i väntan på ultraljudet. Jag åkte in och hämtade honom men hade inte samma bild som veterinären. Han låg mest och sov hemma, ville gömma sig eller krypa innanför kläderna på mig. Han åt glatt då vi fått med oss ett gott mjukt magfoder hem men varje gång han ätit så kräktes han intensivt 2-3 timmar efter. 

Jag kände att detta skulle inte gå, jag visste att det var något allvarligt. Boss har varit frisk som en nötkärna hela sitt liv och nu såg jag på honom att det var illa. 

Vi ringde in på måndagen och sa att han kan inte vänta längre på ultraljud , han måste ha hjälp NU. Jag åkte in med honom och de la in honom över dagen och skulle göra ett ultraljud så snabbt de kunde. 

Några timmar senare ringde veterinären och sa att de hittat kraftiga förändringar på magsäck, tunntarm, tjocktarm, urinblåsa,  och mjälte. Med största sannolikhet var det elakartat. Jag frågade om man kunde göra något, jag fick till svar " det enda vi kan göra är att öppna honom och ta prover för att få bekräftat att det är elakartat. Då kommer vi inte kunna väcka honom igen ur djurskyddsaspekt. Eller också Sandra så går jag in och ger honom en lugnande spruta nu".

 Hela min värld rasade, jag ville inte, jag ville hämta hem honom. Jag bröt ihop fullständigt och kunde inte prata eller få fram ord, när jag sansat mig så sa jag "jag kommer och är med till slutet".

Resan in till Karlstad var vidrig, finns inga ord, enbart vidrig. Jag såg inte vägen för tårarna som forsade, jag kunde inte andas, jag fick den värsta ångestattacken jag upplevt under hela mitt liv. 

Inne på sjukhuset stapplade jag fram gråtandes till reception och fick bara fram "Boss". De är ju helt fantastiska där inne, direkt kom de och hämtade mig och tog mig med till Boss. 

Det första Boss gjorde var att hoppa upp i mitt knä och sätta tassarna på mina axlar och trycka sin nos mot mina ögon, där höll han den helt stilla, länge, medans hans ögon blev smalare och smalare, precis som om han läste av alla känslor jag kände, sån var Boss. 

Jag berättade för Boss vilken otrolig vän han varit och hur stolt jag alltid varit över honom, nu skulle han få sova en stund utan mig men när han vaknade så skulle vi ses igen.

 Boss tog sitt sista andetag i min famn, med sitt huvud under min haka.  

Regnbågsbron

Det finns en bro, Regnbågsbron, som förbinder Himlen och Jorden.

När ett husdjur dör, kommer det till en plats bortom Regnbågsbron. 

Där finns kullar och dalar med mjukt gräs, där våra älskade vänner leker tillsammans hela dagarna. Där finns vattendrag med friskt vatten, massor av mat och solsken som håller dem varma. De gamla och sjuka djuren blir unga och friska igen, precis som vi minns dem i våra drömmar.

Djuren är glada och lyckliga, men de saknar någon som betydde mycket för dem, någon som blivit lämnad kvar.

Varje dag springer de och leker, tills den dagen kommer, då en av dem stannar upp, och tittar bort i fjärran. Blicken skärps, öronen spetsas och plötsligt flyger han iväg över det gröna gräset. Hans ben bär honom fortare och fortare tills han återförenas med den han älskar. Ni möts i en omfamning som varar för evigt. Ditt ansikte blir kysst om och om igen, dina händer smeker hans huvud som så många gånger förut och du tittar än en gång in i ögonen på ditt trogna husdjur som så länge saknats i ditt liv, men aldrig i ditt hjärta.

Sedan korsar ni Regnbågsbron tillsammans för att aldrig mer skiljas...