Tankar

Med risk för att sticka ut och skapa irritation så måste jag ändå göra detta inlägg.

Jag har hört det så många gånger nu, hur många pratar ner de personer som av olika anledningar omplacerar sina hundar. "Hur kan man göra sig av med sin hund det är ju ens barn? hur kan man svika sin hund på det viset, skulle du sälja ett barn?  Hon älskar inte sin hund för då skulle hon aldrig göra sig av med den! Osv Osv, det finns så mycket åsikter så man blir mörkrädd"

Jag  köpte min första hund när jag var 18 år, det var min bebis. Så mycket bebis så jag skulle kunnat köpa bebiskläder och vagn till den. Jag lade alla mänskliga känslor på  min hund och trodde att hundar kände som vi. Som tur är får man kunskap och utvecklar sitt hund kunnande, hundar känner inte samma känslor som vi människor, de ligger inte och gråter över oss. Hundar är egoister och gör det som lönar sig. 

Hundar är väldigt anpassningsbara, vi tror att hundar inte kan ha det bra hos någon annan än oss, vi vill tro att de saknar oss, vi vill tro att det är som i filmer där hund och ägare skiljs åt och aldrig glömmer varandra, hunden dör tillslut i sorg efter sin människa. Det funkar inte riktigt så.

Jag har haft många hundar under åren som gått, jag har omplacerat 2 av dem. Det har varit de allra värsta besluten att ta, det är inget man gör över en dag. Det krävs så mycket av en att ta det beslutet, så mycket tårar, så mycket sorg. Det har aldrig handlat om att jag tröttnat på hunden, det har handlat om helt andra saker. 

Om man väljer att leva ett liv med hundar som största intresse vilket innebär att de förutom att fungera som familjemedlemmar ska hålla hög kvalité jaktligt, de ska fungera socialt, de ska vara trygga individer överlag  och klara av alla situationer som uppstår i vardagen, de ska vara bra avelsdjur vilket ställer höga krav på både mentalitet och hälsa. Det är otroligt mycket de ska ha för att hålla måttet och det är långt ifrån alla som gör det. Om jag skulle ha kvar alla hundar som inte håller måttet så skulle jag aldrig kunna fortsätta med det jag vill - att träna, gå på prov, föda upp osv. Jag skulle samla så mycket hundar som jag inte kan använda till annat än familjemedlemmar, de skulle funka att gå på promenader med och  klappa på i soffan. Där skulle jag sitta med soffan full av hundar och en besvikelse över att inte kunna fortsätta med det jag egentligen vill med mitt hundägande. Eller också skulle jag ha kvar dem alla, köpa en ny hund och hoppas att den håller, men om den inte heller håller? ja då kan man ju fortsätta att köpa nya hundar och hoppas att man vid 10e köpet får en hund som håller. Då finns det de som säger "men köper man en hund så är man skyldig att ha den tills den dör", vilka dumheter! Mitt liv är nu, jag vet inte om jag lever imorgon, om 10 år. Livet är kort, livet är skört. Ska dessa hundar få överleva mig och mina intressen?

Jag omplacerade Fly för ett år sedan ca, mitt beslut gjorde att en hund kunde komma till sin rätt och blomma ut tillsammans med sin alldeles egna människa. Så mycket tårar jag gråtit över den hunden, som jag kämpat med att träna henne på hennes villkor. När man tillslut inser att man inte passar ihop och inte kan ge mer av sig själv och sin tid till den hunden, när man vet att hunden inte trivs i stor flock, när man vet att hunden inte håller till det man vill göra, när besvikelsen över hunden finns där och gnager varje dag, ska man då ha kvar hunden? 

Jag träffade Fly för en vecka sedan, hon kände inte igen mig. Hennes ögon följde en enda människa, en människa som kunde plocka fram det bästa i henne, som kunde få henne att blomma ut. Hos henne får hon vara i centrum, hon får vara precis den hon är och vara älskad för den hon är. Hon får vara med hela tiden, ligga i soffan på kvällarna, leva ett aktivt liv till största delen av året. Fly blev helt plötsligt en harmonisk hund, tillfredsställd med sitt liv. Det var jag skyldig att ge henne. 

Du som tror att jag omplacerar mina hundar för att jag "tröttnat" på dem, du har inte en aning om vad du pratar om..faktiskt.

Hunden är människans bästa vän, de har inte valt att komma till oss, de har inte valt att leva det livet vi ger dem, vi är skyldiga att ge dem det allra bästa hem, de allra bästa förutsättningar till att må bra det korta livet de lever, oavsett om det är hos oss eller någon annan. 

/Sandra